Duett i JAM-moll

Mjau-ha, då var det dags igen. Matte plockade fram våra transportburar redan igår och lät dem stå framme. För att vänja sig, minsann! Tror hon att vi är tappade bakom en kattlåda allesammans? Så imorse dopingsprayade hon burarna invändigt med Feliway. Nu var vi riktigt säkra på att det var något skumt på gång. Vad skulle komma härnäst?


Goda torrisar, visade det sig. Matte la in RC Oral i burarna. De kulorna som är så goda! Klart vi alla måste tassa in och smaka. Det låg liksom ett spår av kulor som ledde från öppningen ända längst bak i buren. Som ni säkert förstår, så var det inget annat än en fälla. Matte stoppade varsamt in svansen i buren och stängde gallerdörren bakom var och en av oss medan vi var upptagna med att mumsa på godsakerna.


Då måste vi förstås protestera. Särskilt Findus har en förmåga att ta i ända nerifrån tassarna. Det är riktigt djupa brösttoner som kommer från mattes lillbamsing när han sitter instängd. På väg ned i hissen och ut mot gatan mötte matte flera grannar. De tyckte nog vi var lite lustiga som sa ifrån så eftertryckligt.


När burarna var inpackade i bilen så fortsatte klagovisorna. Nu hade det blivit en duett. Mest Findus, men också Isak hävde upp sina stämmor i gemensam klagan.  Matte kallade det för en duett i JAM-moll. Från Rasmus hördes faktiskt inte så mycket. Matte kände att det började bli lite smått jobbigt med detta oväsen, särskilt som vi åkte taxi. Som tur var, var chauffören en luttrad man. Fast han tyckte nog det var skönt att släppa av oss utanför vettisen, tror matte. Hmm, varför då?

Inte riktigt rätt högtid ännu, förstås. Men vår sång stod inte denna efter, om vi får jama det själva.

Matte samlade ihop burarna och kånkade in oss till vettisen. Vid det laget var hon genomsvettig, både av stress och av att kånka på oss. Det senare tyckte vi var lite ofint sagt. Vi behövde inte vänta länge, utan fick komma in på drop in-vaccination. Nu började det omvända besväret för matte. Att få ut en katt från buren. Isak lyckades matte och vettisen och locka ut ur buren, fast de fick lirka ut honom den sista biten. Findus satte bestämt ned tassarna och tänkte inte komma ut. Här skulle spjärnas emot! Då lyfte matte av locket. Fubbigt! Lille Rasmus körde sin egen variant. Han hade en liten dyna i bottten på sin bur. Den hade han barrikaderat hela gallerdörren med. Fast när dynan var borttagen, kom han glatt travande ut ur buren och hälsade på vettisen. Även efter nacksticket ville han gärna promenera runt och kika på saker. Vettisen skrattade och undrade om lillmissen ville stanna ett tag, men det tyckte visst inte matte var någon bra idé.


Därefter lämnade vi vettisen och väntade på en taxi för hemresan. Förbipasserande gångtrafikanter tittade lite på våra burar, när Findus läste upp sitt protestmanifest. Men man måste väl få göra sin stämma hörd, tycker ni inte det?

Rasmus: Skönt att vara hemma igen. Förresten matte, borde inte du fått en spruta i nacken mot snuva du med?