Rasmus: Vadå inte kunnat sova? Hur menar du nu?
När skräpkammaren till slut öppnades för allmänheten, eller i alla fall hemmets kissar, så måste förstås allt undersökas ytterst noggrant. Det var ju så länge sedan, som vi fått vara där inne. En spännande sak var den stora spegeln som stod lutad mot väggen. Särskilt Rasmus var fascinerad av den och återkom ständigt till den reflekterande bekantskapen.
När dagens märkmani passerat, och matte satte sig ned för att titta på en film började det höras märkliga ljud. Plong! Pling! Men när matte gick för att undersöka saken, syntes inget särskilt till. Bara vi missar, som fortfarande kontrollerade alla saker inne i arbetsrummet. Ljudet återkom regelbundet genom filmen, men matte kunde inte förstå vad det vad.
Sedan matte gått och lagt sig, fortsatte det märkliga dova plonget. Till slut kunde inte matte hålla sig längre, utan var tvungen att tassa upp för att lösa mysteriet. Hon hittade kvittermissen i full färd med att spela bastoner på stålsträngen, som är fäst på spegelns baksida som upphängningsanordning.
Rasmus var faktiskt en riktig naturbegåvning på spegelbas, men det hade matte ytterst lite förståelse för. Spegeln placerades på ett sådant sätt att strängen inte gick att nås och matte muttrade något om att mus-i-kanten fick öva mer en annan gång. Det där lät spännande, tyckte vi. Fast hur vi än kikade i kanten på spegeln, kunde vi inte hitta någon mus. Ibland är människorna obegripliga. *skakar på morrisarna*
