Isak: Nu ska ni få höra en riktig rysare! Följande historia berättas emellanåt i uppfostrande syfte för lillmissen Rasmus .
Kära kattkompisar!
Ett varningens mjau innan jag börjar - de lättskrämda eller de med medicinska åkommor bör sluta läsa här. Övriga kan hämta kattgodiset och klotrampa sig tillrätta på en varm och mjuk plats.
Det var en solig, skön dag förra sommaren. Matte hade tagit med sig mig och Findus till gammelmatte och gammelhusse och vi fick nu prova på att vara ute i sele på tomten. Vi hade tränat inför denna stora händelse i förväg, så vi var bekanta om än inte förtjusta med de band som gick kors och tvärs runt kroppen.
Allt började mycket bra. Solen värmde våra mjuka pälsar, vi sniffade på okända men lockande dofter och vi upplevde tryggheten av mattes och övriga människors närhet. Möjligen invaggades matte i en falsk säkerhet, för hon slappnade av och släppte på uppmärkssamheten.
Plötsligt hör jag ljudet av ett väldigt monster! Det brummar och smäller, och jag ser monstrets två stora lysande ögon närma sig i oroväckande fart.
Rasmus: Mjausingen, vad läskigt, Isak!
Jag har fått nog av utelivet! Jag flyr svans över morrhår in i huset så oväntat att matte tappar kopplet. Löplinan drar raskt in koppelhandtaget så att det jagar mig nerför källartrappen. Jag vrålar morrande och fräsande åt matte vad jag tycker hon kan göra med sin sele och sitt koppel.
Källaren är dunkel och inbjuder till många gömställen. Om jag bara inte haft det jamarns kopplet efter mig! Hetsad studsar jag fram mellan golv och tak. Plötsligt landar jag på något stort, som tyst har legat i bakhåll för mig. Ännu ett monster som brummar åt mig! Jag känner igen ljudet av min ärkefiende snabeldraken. Draken är kedjad i vägguttaget via en sladd, men det förtar inte skräcken för dess vilda vrål.
Findus: Hjälp, matte!
Matte har nu hunnit ifatt mig. Jag använder henne som klätterpelare för att avlägsna mig från det vrålande monstret på golvet. Hon dödar draken genom att slita ut kedjan från väggen och dess tjut tystnar. Det gör inte jag, utan jag berättar i detalj vad jag tycker om denna trau-matte-serande händelse.
Isak: Allt är ditt fel, matte!
Behöver jag nämna att det inte blev fler koppelutflykter för mig den semestern?
*gasp* Vikken fasansfull historia! *håller tassen över hjärtat* Ja trodde att jag skulle klara att läsa'ren, men... *host, jämmer*... nu säjer matte att ja e hjärtsjuk och att de e därför hon tvingar i mej en läbbi tablett varje kväll, så jag ska inte läsa sånt här, säjer hon... måste nog vila ett tag, tror ja... å ikväll bli're nog inge patrullering i källarn... *ryser*
SvaraRaderaConny, hjärtsjuk klosterkatt.
Jamarns, vad har jag nu ställt till med? *olyckligt* Ingen patrullering? Det var en jam-merlig historia, det ska jag villigt erkänna. Men matte lärde sig minsann att en snabeldrake inte ska hållas kedjad, hur konstigt det än låter. Så bara dina mattar tänker likadant så ska det nog gå bra. Vem ska annars inspektera veden och hålla efter mösslingarna? *orolig* Slutligen ett tröstande mjau: när något sånt här händer, är det väldigt lätt att linda matte runt sin tass.*kattleende* Tassa lugnt!
SvaraRaderaPuh, vilken skräckupplevelse! inte nog med ett monster utan snabeldraken också! Du måste varit alldeles kattmattad efteråt. Tröstbuff
SvaraRaderaDui och Deco - ja, det var en riktig otursdag. Tänk att jag lyckades landa just på knappen som startar snabeldrakens vrål. Kattmattad är det minsta man kan jama! Kurr och burr.
SvaraRaderaJösses vilken otäckt historia! *morrhårsdarr* Det säger jag trots min utbildning som commandokatt. Kan förresten nämna att jag själv blivit jagad av ett sånt där dumt koppel. Det skrämmer ju vettet ur den mest härdade kisse. *tröstartass*
SvaraRaderaSippo - det var jätteläskigt! Matte behövde bara titta på kopplet i fortsättningen så gick jag och gömde mig. Känns lite bättre nu när jag vet att ANDRA kissar också tycker att brummisar, snabeldrakar och koppel som jagar en är otäcka. *tröstad* Tass!
SvaraRadera