Findus var den första stationskatten som flyttade in hos matte. Trots att vi trivdes bra ihop, kunde man förstås inte busa lika bra med henne som med andra kissar. Sedan var det här med jobbet. Även om mattes kusin kom förbi och var kattvakt nästan hela dagen, satt det ändå en liten kattunge och jamade förebrående när matte kom hem. Det var inget skoj att vara ensam! Så matte började se sig om efter en misse till. En månad efter att Findus kommit, flyttade Isak in. Dagens inlägg handlar om detta.
Isaks berättelse
När jag var riktigt liten, bodde jag tillsammans med min mamma och syskon på ett katthem. Dit kom mamma samma dag som vi föddes, mina syskon och jag. Mamma hade visst bott hos en äldre tant, som inte kunde ta hand om sina katter längre. I början fick vi bo i ett jourhem, men senare flyttade vi in på själva katthemmet. När vi började bli så stora att vi kunde få ta hand om en egen människa, flyttade först mina syskon och efter ett tag var det min tur.
En kvinna på katthemmet tog mig i en bur och skjutsade hem mig till min nya matte. Åka bil var inget skojigt! Det jamade jag minsann om för chauffören. När vi kommit fram, satte kvinnan ned buren på golvet samtidigt som det kom fram en kattunge och hälsade. Han verkade bli väldans glad åt att jag skulle flytta in. Burdörren öppnades och vi kunde nosa på varandra. Findus var så lycklig att få sällskap så han följde efter mig hela kvällen. Inte ens på lådan fick jag vara ifred. *hmm* Jag ville förstås se mig om i mitt nya hem, och Findus var inte sen med att visa mig runt. Under tiden pratade kvinnan med matte och tittade på hur matte bodde, så att jag säkert skulle få det bra.
För att komma ihåg vad som hände under min första tid hos matte, tassade jag ned lite saker i en dagbok. Matte var också snabb med att ta fram blixtmojängen. Fast hon brukar säga, att det ser ut som vi sov hela tiden. Det var nämligen enda gångerna hon lyckades få med hela oss på bilden. Annars var det mycket kattfnattsrace, och då hann hon aldrig få några bilder. *hihi* Här kommer ett utdrag ur min dagbok.
Vilka härliga kattbilder!!!
SvaraRaderaAtt fotografera katter är en heltidssysselsättning.
Varje gång ni gör nåt kul, så hinner man inte med :(. Kameran är nästan alltid nån annanstans och innan man får den i ordning sitter ni, busungar och tvättar tassen. OSKYLLDIGA TILL ALLT *fniss*
Vilken fin berättelse. Jag minns själv hur det var att vara kattunge och komma till ett nytt hem. *drömmer* Vilka jamarfina bilder på er båda två. Vilken tur att du och Findus blev så bra kompisar så snabbt.
SvaraRaderaJag,Dui var också själv först men precis som för dig tyckte matte och husse att det var eländigt att jag var själv så när syrran kom efter en månad blev jag jätteglad! Ni verkade trivas ihop redan från början, visst är det skönt med en kattkompis eller två även om man har en bra tvåbening. Nosbuff
SvaraRaderaSmulan och Amanda - matte läser er kommentar, ler, nickar och instämmer. Särskilt det där med oskyldiga till allt. För det är vi ju. Eller? Vi är ju oftast någon helt annanstans när det har hänt något... *hihi*
SvaraRaderaSippo - det kan vara så olika, det där med att flytta in. Findus kröp in under badkaret första timmarna när han flyttade till matte, men jag kände ju att det luktade katt och det var lite spännande med en kompis. Det var en väldans tur att Findus och jag blev kompisar direkt.
Dui och Deco - man kan ju busa loss och brottas på ett helt annat sätt med en kattkompis. *spinner* Förstår att du blev glad när Deco flyttade in! Vi trivdes ihop så bra direkt, Findus och jag. Inte minsta fräs, nästan så att tvåbeningarna blev förvånade. Nosbuff tillbaka.
SvaraRaderaUnderbara bilder!
SvaraRaderaVi kom från olika stödhem innan vi flyttade in hos husse! Men vi hade setts förut på kolonin, där mat lurade in oss i fällor! Hmm..
Vilket fall var det kul att återse brorsan igen och pga att husse arbetar så mycket ville han att vi skulle flytta ihop för att en av oss inte skulle vara ensam så mycket!
Fina bilder!
/Nosbuffar
Vilken söt berättelse. Tänk att så många fler människor skulle kunna få uppleva hur det är att ta hand om oss om de bara fattade hyr mysiga vi är!
SvaraRaderaJättefina bilder och vad kul att ni blev så bra kompisar direkt! Matte log också instämmande när hon läste det där om att vi ser oskyldiga ut till allt, vilket jag inte förstår, vi katter ÄR ju alltid oskyldiga....
SvaraRadera*nosbuffar*
Max och Måns - tackar. Vad bra att ni två missar kände varandra lite, så kanske det var lättare att bara vänja sig vid en ny sak: det nya hemmet. Vi tycker också att det skoj att vara flera. Att busa är kul, men man kan vila bra ihop också. Kurr och burr.
SvaraRaderaKattson - man kunde ju tro, att alla skulle fatta hur fina vi katter är? Konstigt att de inte köar för att få adoptera oss, ungefär som när det släpps en ny mobil. Vi hoppas att det kommer nya program av "Hitta hem" på TV, med lika många inslag om katter som hundar.
Alice - du har så rätt: klart att vi är oskyldiga. Vi förstår inte riktigt vad vår matte och er tyckte var så skojigt med det? Vi var alla nöjda, matte Findus och jag, med att det gick så fort att bli vänner. För en del katter dröjer det lite längre, men bara det blir bra i slutänden så spelar ju det ingen roll. Tasskram.
SvaraRaderaVilka fina bilder och vilken söt berättelse! Ni är så fina och jag blir riktigt avundsjuk på era vackra pälsar. En tigerrandig panter. Snyggt! *Svanskramar*
SvaraRaderaLiza - vi tackar och bugar. *generade* Mina tigerränder syns oftast inte, bara med kamerablixt eller ibland i väldigt starkt solsken. Men jag tänkte, att en pantertiger måste vara mycket tuffare och farligare än bara en panter? *försöker morra hotfullt* Tasskramar.
SvaraRadera