Inte meningen...

Soligt och fint har det varit idag, och eftersom matte ändå hade väckts för frukostservering så tyckte Rasmus att det var på tiden att han rastade matte.

 Rasmus: Mums! Gott med gräs!

Spännande dofter också. 

 Massor att titta på.

Men hallå, matte! Är det du som gömmer dig där?

 Var det en fjäril? Snabb rackare.

 Och där uppe sitter det en pippis. Undrar om den vill komma ned?

 Fast nu börjar det visst komma andra promenixare här...

Här tar matte över berättandet. Lillmissen tycker nog det känns lite pinsamt. Han påjamar, att det som hände inte var meningen. Det förstår matte också.


Mattes historia:
En bit bort kom en hund promenerande med sina människor. Rasmus tittade lite, men mer var det inte. Dessutom står vi alltid en bit från gångstigen så att vi inte ska få folk eller fä alldeles inpå oss. Sedan vete katten vad som hände. Jag tyckte att vi kunde dra oss lite åt andra hållet, även om vovven inte alls betedde sig hotfullt. Det tyckte inte Rasmus. Han stretade åt sitt håll, och plötsligt var selen på glid.


Jaaa, vad gör man när en icke hundvan innekatt håller på att komma loss från selen och dessutom alldeles i närheten av en hund? Jag lyfte upp Rasmus, samtidigt som selen och kopplet alldeles trasslade in sig. Om det tyckte inte lillmissen. Och visst varnade han med fräsningar och lyft tass, men jag ville inte släppa ned honom medan hunden var i närheten.


Det är nog inte så svårt att gissa hur det gick? Jag fick mig förstås ett antal skråmor, och när selen plötsligt satt helt fast blev Rasmus panikslagen. Det hela slutade naturligtvis med att han tog sig loss och hoppade ned på marken. Nu låg där en rädd, arg och fräsande grårandig katt i gröngräset och jag stod med en tom, mycket tom, sele i handen.


Som tur var, hade hunden promenerat förbi vid det laget. Här gällde alltså först och främst att inte skrämma upp lillmissen mer så att han satte av och triggade igång några jaktinstinkter hos skällisen. Jag satte mig ned på en sten på lagom avstånd och pratade med Rasmus. Han låg nästan dold i det höga gräset och andades häftigt. Så satt vi en bra stund, medan jag plockade fram en pappersnäsduk och torkade bort det värsta blodet och samtidigt fortsatte att prata med den uppjagade kvittermissen.


När han lugnat sig, erbjöd jag lift med transportväsktaxin hem till oss. Rasmus tackade artigt nej, och började ströva omkring bland buskar och grästuvor som om inget hänt. Problemet var bara att han nu gick helt lös, utan koppel. Jag gick bredvid, på lagom koppelavstånd som om han gått i sele. Bara med den skillnaden, att det helt plötsligt inte gick att låsa kopplets längd när en nyfiken lillmisse ville undersöka alla för en människa ogenomträngliga snår. Den nyheten upptäckte förstås Rasmus ganska raskt. 


Under ca två timmars tid förde jag ett mycket ensidigt samtal med ett antal busksnår och provade med jämna mellanrum visa fram väskan. Rasmus var inte nämnvärt intresserad. Detta var frihet!


Tyvärr bor vi ju så till, att det är helt otänkbart att ens tillfälligt lämna en kisse utomhus, även om ena handen hade börjat svullna och värka och nog skulle må bra av att tvättas ren. Till slut lade sig Rasmus utsträckt i en härva långt gräs och kopplade av. Försiktigt närmade jag mig och lyfte upp honom. Jodå, det gick bra med väsktaxin nu. Kanske var det dags för en andra frukost?

Här gällde det att torka bort blodet, så att man inte dyker fram från buskarna och skrämmer slag på folk.

 Lite skråmor på kinden efter flexande klor. Det syns inte här, men jag har små punktmärken efter en utspärrad tass på kinden. Undantaget är "lillfingerklon", som har skapat en prickad linje strax framför örat på mig, troligen när jag drog undan huvudet.

 Kattbett. Inte bra! Det ömmar, spänner, värker och är varmt. Tjoho, party för alla kattmunbakterier!

 Och här är några av klösmärkena.

Väl hemma tvättade jag såren, och sedan var det dags att ringa för att få en tid på akuten. Väntetiden på två timmar ägnade jag åt att läsa på ordentligt om kattbett och antibiotika, och skrev ut några artiklar från Läkartidningen och FASS för att ta med till läkarbesöket. Jag har av flera olika personer hört om vikten att få rätt antibiotikabehandling, och hade mammas sjukhusvistelse till följd av kattbett i färskt minne. Därför var jag väl påläst, och beredd att bli en "besvärlig" patient om det skulle behövas. Fast det behövdes inte! Bemötandet av personalen var jättefint, och det gick utmärkt att lugnt diskutera varför jag ville ha ett annat penicillin än det först föreslagna. Raskt fick jag ett elektroniskt recept på Spektramox, och efter att doktorn frågat efter när jag fått min senaste stelkrampsspruta, så fick jag uppsöka min alldeles egen "sticktant" och få en vaccination i överarmen.

Vill ha ett kort på hur stor svullnaden är första dagen, för eventuell jämförelse.

Min antibiotikatt. Amoxicillin och klavulansyra i en och samma tablett. Läkemedelsnamnet är Spektramox, men andra tillverkare kan ha andra namn.

Slutligen lite nyttiga länkar:

• Wikki har skrivit om kattbett
• Läkartidningens artikel om rätt och fel val av antibiotika
• FASS har bl a denna artikel under rubriken Läkarbok