Mattestupan

Puh! Rasmus pustar ut sedan han kommit in från promenaden med matte. Han tycker nog att matte är lite väl ovig för att klara de mest elementära kattliga ärenden. Lillmissen tänkte skutta uppför en stenig brant för att äta lite gott saftigt vårgräs som växer där uppe. Men gissa om det tog tid för matte att dubbelvikt som en räka med ryggskott kravla sig upp?

 Rena mattestupan. 

Väl uppe lät sig Rasmus väl smaka. Matte valde att avstå från mumsandet.

 Rasmus: Färskt gräs! *smask, tugg*

Efter ett tag tyckte matte att det var dags att gå vidare. Det tyckte inte lillmissen.

 Rasmus: Jag hör vad du säger. Jag bara ignorerar dig.

När Rasmus fick syn på några spännande flygfän, fortsatte promenaden. Kvick som en vessla slank lillgrabben under några nedfallna grenar och jagade efter flugorna. Matte hamnade förstås på efterkälken. Hon skyllde på att kopplet fastnade i några kvistar. *fniss*

Lillmissen: Jag lovar, matte. Lägg dig på magen och åla under grenen så går det mycket lättare. Gör bara som jag.

Rätt vad det var, kom de till ett litet stup. Nåjam, det var en avsats med en murad bakre kant (stupet). På avsatsen fanns bänkar. Dessa måste förstås undersökas, så med ett elegant skutt hoppade Rasmus nedför stupet och började göra en nosologisk bänkundersökning. Gissa vem som blev kvar på stupets kant? Matte fick slå sig ned på rumpisen och sträcka sig efter fotfäste någon meter ned. Inte blev det något elegant skutt där inte!


Något därefter kom lillmissen och matte till något märkligt. Det var visst en sten som var ute  i koppel. Kan stenar gå på promenad?

Fast man blir trött av att vara ute. Särskilt om man måste släpa på en långsam matte uppför branter och nedför murade stup. Bäst att inta fönsterbrädan och slappa lite.

Aaah! Här har man bra utsikt över kylskåpet. *vippar på svanstippen*