Inte meningen...

Soligt och fint har det varit idag, och eftersom matte ändå hade väckts för frukostservering så tyckte Rasmus att det var på tiden att han rastade matte.

 Rasmus: Mums! Gott med gräs!

Spännande dofter också. 

 Massor att titta på.

Men hallå, matte! Är det du som gömmer dig där?

 Var det en fjäril? Snabb rackare.

 Och där uppe sitter det en pippis. Undrar om den vill komma ned?

 Fast nu börjar det visst komma andra promenixare här...

Här tar matte över berättandet. Lillmissen tycker nog det känns lite pinsamt. Han påjamar, att det som hände inte var meningen. Det förstår matte också.


Mattes historia:
En bit bort kom en hund promenerande med sina människor. Rasmus tittade lite, men mer var det inte. Dessutom står vi alltid en bit från gångstigen så att vi inte ska få folk eller fä alldeles inpå oss. Sedan vete katten vad som hände. Jag tyckte att vi kunde dra oss lite åt andra hållet, även om vovven inte alls betedde sig hotfullt. Det tyckte inte Rasmus. Han stretade åt sitt håll, och plötsligt var selen på glid.


Jaaa, vad gör man när en icke hundvan innekatt håller på att komma loss från selen och dessutom alldeles i närheten av en hund? Jag lyfte upp Rasmus, samtidigt som selen och kopplet alldeles trasslade in sig. Om det tyckte inte lillmissen. Och visst varnade han med fräsningar och lyft tass, men jag ville inte släppa ned honom medan hunden var i närheten.


Det är nog inte så svårt att gissa hur det gick? Jag fick mig förstås ett antal skråmor, och när selen plötsligt satt helt fast blev Rasmus panikslagen. Det hela slutade naturligtvis med att han tog sig loss och hoppade ned på marken. Nu låg där en rädd, arg och fräsande grårandig katt i gröngräset och jag stod med en tom, mycket tom, sele i handen.


Som tur var, hade hunden promenerat förbi vid det laget. Här gällde alltså först och främst att inte skrämma upp lillmissen mer så att han satte av och triggade igång några jaktinstinkter hos skällisen. Jag satte mig ned på en sten på lagom avstånd och pratade med Rasmus. Han låg nästan dold i det höga gräset och andades häftigt. Så satt vi en bra stund, medan jag plockade fram en pappersnäsduk och torkade bort det värsta blodet och samtidigt fortsatte att prata med den uppjagade kvittermissen.


När han lugnat sig, erbjöd jag lift med transportväsktaxin hem till oss. Rasmus tackade artigt nej, och började ströva omkring bland buskar och grästuvor som om inget hänt. Problemet var bara att han nu gick helt lös, utan koppel. Jag gick bredvid, på lagom koppelavstånd som om han gått i sele. Bara med den skillnaden, att det helt plötsligt inte gick att låsa kopplets längd när en nyfiken lillmisse ville undersöka alla för en människa ogenomträngliga snår. Den nyheten upptäckte förstås Rasmus ganska raskt. 


Under ca två timmars tid förde jag ett mycket ensidigt samtal med ett antal busksnår och provade med jämna mellanrum visa fram väskan. Rasmus var inte nämnvärt intresserad. Detta var frihet!


Tyvärr bor vi ju så till, att det är helt otänkbart att ens tillfälligt lämna en kisse utomhus, även om ena handen hade börjat svullna och värka och nog skulle må bra av att tvättas ren. Till slut lade sig Rasmus utsträckt i en härva långt gräs och kopplade av. Försiktigt närmade jag mig och lyfte upp honom. Jodå, det gick bra med väsktaxin nu. Kanske var det dags för en andra frukost?

Här gällde det att torka bort blodet, så att man inte dyker fram från buskarna och skrämmer slag på folk.

 Lite skråmor på kinden efter flexande klor. Det syns inte här, men jag har små punktmärken efter en utspärrad tass på kinden. Undantaget är "lillfingerklon", som har skapat en prickad linje strax framför örat på mig, troligen när jag drog undan huvudet.

 Kattbett. Inte bra! Det ömmar, spänner, värker och är varmt. Tjoho, party för alla kattmunbakterier!

 Och här är några av klösmärkena.

Väl hemma tvättade jag såren, och sedan var det dags att ringa för att få en tid på akuten. Väntetiden på två timmar ägnade jag åt att läsa på ordentligt om kattbett och antibiotika, och skrev ut några artiklar från Läkartidningen och FASS för att ta med till läkarbesöket. Jag har av flera olika personer hört om vikten att få rätt antibiotikabehandling, och hade mammas sjukhusvistelse till följd av kattbett i färskt minne. Därför var jag väl påläst, och beredd att bli en "besvärlig" patient om det skulle behövas. Fast det behövdes inte! Bemötandet av personalen var jättefint, och det gick utmärkt att lugnt diskutera varför jag ville ha ett annat penicillin än det först föreslagna. Raskt fick jag ett elektroniskt recept på Spektramox, och efter att doktorn frågat efter när jag fått min senaste stelkrampsspruta, så fick jag uppsöka min alldeles egen "sticktant" och få en vaccination i överarmen.

Vill ha ett kort på hur stor svullnaden är första dagen, för eventuell jämförelse.

Min antibiotikatt. Amoxicillin och klavulansyra i en och samma tablett. Läkemedelsnamnet är Spektramox, men andra tillverkare kan ha andra namn.

Slutligen lite nyttiga länkar:

• Wikki har skrivit om kattbett
• Läkartidningens artikel om rätt och fel val av antibiotika
• FASS har bl a denna artikel under rubriken Läkarbok

Konserv

Findus: Är det dags att komma hem nu, va?

Findus: Jahajam, passar det att komma nu? Vi är hungriga och har faktiskt väntat på den där konserven du pratade så mycket om. Var är den, förresten?
Matte: Inte konserv. Jag har varit på k-o-n-s-ä-ä-ä-r . *uttalar övertydligt*
Findus: Och vad gör man där då?
Matte: Jo, man lyssnar på bra musik förstås. Det var en duktig artist med hur många bra låtar som helst som alla kunde texterna till utantill och...
Findus: Men har du inte med dig någon mat alls?
Matte: *suckar* Nepp.





Han verkar inte ha det lätt, den där killen som sjunger. Det är regn upp över hans öron, och han blir jagad av ylande skällisar från Djursholm till Danvikstull och allt vad matte berättade. Tur att skällisarna lät bli matte i alla fall!

Örontofsräddare

Dagen började med att matte rymde iväg med dörren till Billy inpackad i brunt papper. Hon skulle iväg till IKEA och höra sig för om det gick att reklamera eller möjligen återköpa dörren. Killen vid bytesdisken log lite när matte förklarade problemet. Det var uppenbart, att lika självklart som matte tyckte att det var att man skulle kunna montera två ungefär meterhöga dörrar (den ena ovanför den andra) i en tvåmeters Billy, lika givet tyckte killen att det var att det inte skulle fungera. 


Kanske de allra flesta människor i det läget väljer att köpa en hellång tvåmetersdörr? Fast de har förstås inte en avknipsarkisse hemma. I nedre delen av Billy förvaras de särskilt läckra skorna, dvs de med tuggvänliga skosnören. I övre delen har matte halsdukar, handskar och lite annat. Därför ville hon kunna öppna en övre dörrhalva för att ta ut en halsduk, utan att för den skull öppna nedre delen och släppa in lillmissen till skosnörena.


Fast den långa harangen behövde matte inte dra. Det gick hur bra som helst att få antingen pengarna tillbaka eller ett tillgodokort att dras i kassan. Det ska IKEA verkligen ha en eloge för. Egentligen var det ju inte fel på dörren, utan snarare så att det inte var meningen att man skulle kombinera två dörrar på det sättet. I vilket fall är det väldigt bra kundbemötande som gör att man gärna kommer tillbaka, tycker matte.


När matte väl kommit hem igen, undersökte vi förstås vad hon hade handlat. Det var bl a den här plastprylen. Kan ni gissa vad det är?

 En örontofsräddare.

Det är en örontofsräddare! Puh, skönt, för den kan verkligen behövas, särskilt som våra örontofsar redan är halvt bortsvedda av mattes eder. Det är nämligen så, att matte sedan länge har haft handtag till skåpdörrar liggande. Det har inte blivit av att montera dem. När handtaget ska fästas med två skruvar, en i varje ände, så vill ju de allra flesta att det ska sitta rakt. Annars är det risk för känsliga örontofsar som befinner sig i närheten! Den här grunkan placeras med den uppvinklade kanten längs dörrens sida, så att det blir rakt. Sedan markeras skruvarnas placering i lämpligt läge i de små hålen. Smart va?


Det fanns lite mer i prasselkassen. Naturligtvis hoppades vi på något ätbart. Alltså, något som var tilltalande för små utsvultna kattmagar. Men icke!

Findus: Men fanns det ingen tonfisk? Rökt räkost? Eller goda sticks?

Långben

Kan härmed meddela, att våra öronhårtofsar numera är halvt bortsvedda. Ni vet, de där tussarna som ska skydda öronen så att det inte kommer in vilket skräp som helst. Synd att de inte är ljuddämpande också! Matte kom nämligen hem med ytterligare en halvhög dörr till Billybokhyllan. Hon hade nog tänkt sig, att det skulle gå att kombinera två dörrar till vår Billy. Ganska snabbt märkte hon (och vi) att så inte var fallet. Då stämde måtten (de färdiga hålen) för gångjärnen inte längre. Man kan väl säga, att det osade både det ena och det andra om mattes haranger när hon upptäckte detta? Därav våra örons sorgliga tillstånd. De har nästan skrumpnat ihop av rena förskräckelsen, plus att örontofsarna nästan sveddes av att lyssna på jeremiaderna.

För övrigt kan berättas att vi fått smaka en ny sorts mjukmat. Bozitas tetra med rensmak. Vi två strumpmissar tyckte om den, fast matte påstod att det luktade mer skunk än ren när hon öppnade förpackningen. Som vanligt så slickade Isak bara i sig den lilla gelé som fanns med. 

I vilket fall var det välkommet med omväxling till torrisarna. Matte kände nog en viss press på sig att förse oss med något smarrigt. Hon förstod vinken, när vi började jaga mellanmålet som flög in genom fönsterspringan.

Rasmus: Jag fångade faktiskt en långben idag! *stolt*

Några blomkrukor och vattenskålen var i fara när vi satte efter inkräktaren. Som vanligt hann matte inte alls med att ta kort, men det var lillmissen som fångade bytet. Det var en sådan där långbent sak, som tydligen kallas för harkrank. En lagom aptitretare blev det i alla fall.

Åskar är i antågande, så vi får nog sluta nu. Ska se om vi kan hälsa på våra kompisar senare istället.

Märkt matte

För ett tag sedan berättade Max och Måns om en riktigt smart idé. De hade beställt en huvtröja med ett jättefint foto av dem till sin husse. Huvtröjan var till för att ID-märka deras husse, så att alla säkert skulle veta vilka katter han tillhörde.


Vi har funderat mycket på det där med att märka vår matte också. Kanske borde vi också beställa en fin tröja? Å andra sidan så borde det inte vara så svårt att känna igen henne. Det har lillmissen sett till. Väldans många av hennes kläder ingår numera i Design Rasmus-kollektionen.

Fräsch huvtröja i material som andas. Det är nämligen försett med lufthål.

Blusfållarna försedda med originella slitsar.

 Torgvantar ingår i höstkollektionen.

 Då kommer även de luftiga halsdukarna att släppas.

Modeskaparen själv tar succén med ro. 
- Äsch, jamar han blygsamt och viftar avvärjande med tassen. När inspirationen kommer, är det bara att bita ihop och sätta igång att jobba.

 Rasmus: Snart kan jag börja ta emot beställningar.

Undrar när H&M kommer att höra av sig?

Olika regler

Hmm. Ligger här och funderar på en Mycket Viktig Sak.

Isak: Kan det verkligen vara så...?

Det är nämligen så, att jag börjar fatta misstankar. Om matte. Och mattes regler. Det verkar nästan, som om det gäller andra regler för matte än för oss. Men så illa kan det väl inte vara?


Alltså, det gäller det här med att spara saker. Som ni kanske minns, så berättade vi om hur matte envisas med att ställa in godsaker som tonfisk i kylen, fast vi tycker att det är mycket bättre att äta upp allt på en gång.


Vad tror ni händer när hon kommer hem med ett litet urval praliner från Chokladfabriken? Inte åker de in i kylen i alla fall! Mums, smask, låter det bara medan matte sitter och glufsar i sig. Det är inte utan att vi blir lite upprörda. Speciellt som vi läser texten på påsen.

 Isak: Hallåjam! Titta vad det står här! 

Här är påsens andra sida:

Isak: Så sant som det är jamat.

En riktigt Klok Text, tycker vi. Fast man borde såklart byta ut ordet choklad mot Dentabits eller tonfisk?

Feltänk

Undrar verkligen om matte fattat hur man ska göra? Vi tycker nämligen att hon beter sig helt bakvänt och avigt åt. I helgen tittade hon in i butiken Katt!Katt! och kunde förstås inte låta bli att handla lite småsaker.

 En kattpinne att ha som blomsterdekoration.

Ett doftljus. Det luktar blörk, kan vi meddela. Fast matte verkar av någon anledning nöjd med att vi inte vill sticka ned nosarna för långt i citrondoften.

Till sist något riktigt smart. Halkskydd! 

Fast just halkskyddet tycker vi att matte har missförstått. Hon vill sätta det i badrummet. Fast självklart borde hon väl klistra fast dem under sina trampdynor? Då följer de ju med överallt där de behövs.


Just de här prylarna var det en rejäl prissänkning på. 75 % rabatt. Men eftersom butiken stöder Kattfonden och ett katthem, så lade matte ned pengar i en insamlingsbössa i stället.


För övrigt kan vi jama, att vi känner för att fira, här på Stationsområdet. Söm-Ester har äntligen kommit på besök. Och idag för fyra år sedan så flyttade Findus in hos matte. Det är väl värt något extra smaskigt till middag?